Musik, ett känsligt ämne

Igår fick jag frågan igen. Den fråga som, i vissa kretsar, är den vanligaste; vilken musik lyssnar du på?
Utan att tänka efter gav jag mitt standardsvar: ganska mycket olika beroende på humör, men jag återvänder alltid till kent, Winnerbäck och Smashing Pumkins.
Jag kände mig tråkig och skämdes lite för att inte komma med något mer ”originellt”. Men jag är ju helt enkelt inte mer originell eller spännande än så, så varför låtsas.
Eftersom jag vet att man blir dömd, inte bara efter sin klädstil, utan även efter vad man lyssnar på så är det lika viktigt att ha ett svar som är representativt när det gäller musikfrågor som att klä sig utifrån sig själv. Nu låter det som att jag inte står för den musik jag lyssnar på, så är inte fallet. Jag vet exakt vad jag tycker om och inte tycker om. Har alltid fått försvara min musiksmak som den enda indiepopparen i ett hav av trallpunkande kompisar. Å andra sidan var jag även den enda blondinen under den här tiden också. Vägrade färga håret svart bara för att visa hur svår jag var. Har aldrig varit speciellt svår. Tycker att bara att det är jobbigt med människor som odlar sin image som extremt svåråtkomlig och som inte kan anpassa sig efter det sociala sammanhang de befinner sig i. Har man passerat 18 så är det inte acceptabelt längre att inte kunna konversera vem som helst oberoende av ursprung eller annat som kan skilja en åt, alla människor är lika värda hur man än valt att leva sitt liv. Att jag tycker så har säkert med mitt handikapp att göra, kan helt enkelt inte vara tyst. (tur att det inte är straffbart, ännu, att inte kunna hålla sig till ämnet…)
Hur som helst, nu har jag gett min in på ämnet och ska försöka mig på en definition av min musiksmak.
Först och främst så betyder texterna väldigt mycket för mig. Har väldigt svårt för texter som inte säger något. Det behöver inte vara några akademiska texter men ska helst gå ut på något annat än det som är karakteristiskt för en eurotechnolåt; upprepandet av dumilidumdumdum! Det är även därför jag lever mitt i en musikal, nej, det är inte speciellt ofta jag spritter ut i sång och dans, mest pga respekt för mina medmänniskor…Men jag har en irriterande förmåga att alltid tänka, och citera, låttexter. Helst då kent och Winnerbäck, då helst den senare, har en förmåga att skriva om mitt liv. Diskuterade fenomenet med Jean igår och hon drog citatet ”allt av vikt jag säger har jag stulit ur en bok” ett snäpp längre till ”allt av vikt jag säger har jag stulit från ett konvolut” som stämmer bättre i det här sammanhanget.
Texter dominerar mitt liv på många sätt, så det är inte så konstigt att det är den viktigaste delen för mig.
Är även otroligt svag för distade gitarrer. Eller gitarrbaserad musik överhuvudtaget. Nu kanske inte Hellacopters har de djupaste texterna, men kärleken till musiken lyser igenom i varje ackord och det är det viktigaste. Lusten och viljan måste finnas där och märkas. Och det tekniska är sekundärt (vad du än säger, Fröken Gravid) Som Morrissey säger: musik får inte handla om pengar. Så sant, så sant.
Det alltid något speciellt med ensamma och olyckliga tjejer och killar med gitarrer, det går heller inte att komma ifrån.

Okej, jag inser nu att jag tog mig vatten över huvudet. Det gick inte att skriva en definition av ”min muskiksmak” och jag kommer nog även i fortsättningen att svara: efter humör och kent. //S