En helt ovanlig tisdag

Är trött idag.
Kom i säng i tid för en gångs skull och tänkte läsa mig trött. Det jag inte lärt mig på mina år i bokbranschen är att det är omöjligt att läsa mig trött. Efter två timmar var jag fortfarande lika pigg och deckaren fortfarande lika intetsägande.
Fick äntligen min diagnos igår. Det var en befrielse men samtidigt väldigt frustrerande. Det finns inget botemedel mot min sjukdom IBS (härligt med förkortningar), ännu. Så länge som det går 10 kvinnor på varje man med sjukdomen så kommer det antagligen att dröja innan det ens kommer lindrande medicin. Känns inte så roligt att veta att jag kommer att få leva med symtomen resten av livet. Ändå är jag glad över att det inte är värre, har ju ändå ett ganska normalt liv...
Var på informationsmöte i bostadsrättsföreningen igår (nej, jag ska inte sitta med i styrelsen den här gången. Jag tyckte att det var mycket med ett möte i månaden men här är det två) det var trevligt, inte bara bullarna. Småpratade med tanter i 60-årsåldern om vilken uppgång de bodde i och hur länge de bott på berget. Förutom att jag nu vet var jag ska ställa cykeln så lärde jag mig att man inte säger Nilssonsberg ooonej, Berget heter det på fackspråk. Måste väl anamma det, vill ju inte bli utanför tantgemenskapen.
Kom också till insikt hur mycket jag tycker om bryska kvinnor i 70-årsåldern. Sådana som hela sitt liv kämpat i motvind gentemot männen och stått på barrikaderna och hållit fanan högt. Ordföranden i föreningen var en sådan kvinna. Hon talade med överklasskånska och drog ordvitsar som hon inte var medveten om själv. Släppte inte för en sekund in de andra, förutom förvaltaren men då var hon duktig på att avbryta, utan hon körde helt och slätt sin egen monolog. Jag hoppas verkligen kunna åldras med sådan integritet och stabilitet…//S