Saknar pappa

Ibland så saknar jag min pappa väldigt mycket. Egentligen är det väl en, händig, man i allmänhet som jag saknar. Fick punktering på cykeln igår och såklart var det bakdäcket. Det ger jag mig aldrig på igen. Fick punktering på det även förra våren, det är nämligen gruset som är roten till allt ont, det är mycket vassare än allt annat, inklusive glas (oj, vad man lär sig mycket på tjuvlyssning) och efter ett konsulterande samtal hem till pappa, där han hävdade att det där klarar väl du, så var det bara att hugga i.
Framdäcket var inga som helst problem. Det tyckte jag inte först om bakdäcket heller. Allt var frid och fröjd till dess att jag skulle provcykla. Aj, skrek jag högt samtidigt som jag ramlade över styr (et). Det gick helt enkelt inte att trampa, fröken hade lyckas sätta bromsen och växlarna på fel ställe, enligt cykellagningskillen.
-Jag borde alltså lämnat in den lite tidigare, sa jag klarsynt.
-Ja, man ska inte ge sig på saker man inte behärskar, vill du ha en kola?, sa cykellagningskillen.
Med de orden ekande i mitt huvud så gick jag raka vägen till Cykel city med den tron att det skulle vara praktiskt med en cykelaffär i huset. Men icke. Snorvalpen bakom disken förklarade för mig att de minsann inte hade tid med punkteringar men att cykelaffären 200 meter upp på gatan säkert hade det. Glömde att fråga om han hade haft tid att sälja mig en cykel...
Så idag gick jag till de snälla cykelkillarna istället och där fixade de min punktering på en kvart, det kallar jag service.
Nu har jag ett nytt fint, punkteringsfritt, däck och jag hoppas att de sopar bort det livsfarliga gruset snart. //S