Tragisk men magisk

Satt som vanligt och dagdrömde på spårvagnen och såg ut över en regnig Vasaplats.
När jag plötsligt såg honom, Mr Littvet.
Han såg så ensam och tragisk ut där han gick med händerna nerstoppade i fickorna på sin midjekorta jacka.
Med ens så for tankarna tillbaka fem år i tiden.
En tid fylld av sköna minnen. Littvettiden var en av de bästa i mitt liv.
Jag trivdes verkligen med att utöva min främsta hobby att läsa och analysera böcker dagarna i ända. Pluggade även ihop med en av mina bästa vänner Fröken Förlagsdirektör (varför flyttar alla mina tjejkompisar till Malmö?) och livet var allmänt på topp.
Så på uppropet till b-kursen var han där, Mr Littvet, i egen hög person.
Han var så vacker i sin magerhet och i sin alldeles för långa lugg.
Fröken Förlagsdirektör kunde inte alls förstå vad jag såg i honom men hon satt heller inte och diskuterade Älskaren över alldeles för många koppar kaffe. Inte heller såg hon den underbara glansen i hans ögon när han, ivrigt, läste sitt favoritstycke ur Tåbb med manifestet, som fortfarande är min favoritbok.
Vi förstod verkligen varandra, fastän vi inte alltid var överrens.
Varje gång jag skulle ha fest, vilket var ganska ofta på den här tiden, bjöd jag honom. Och varje gång kom han inte. Jag tror att vi båda innerst inne var rädda för vad som skulle kunna hända. Att vi antagligen skulle dra ner varandra. Så det hände aldrig något, i alla fall inte mellan oss.

För ungefär ett år sedan träffades vi igen. Han stod längst in i baren lika vacker som vanligt men glansen i hans ögon hade falnat en smula, och luggen var ännu längre. Vi pratade om gamla tider över ett glas rödvin, vad annars? Och till slut kunde jag inte hålla mig längre. Jag var bara tvungen att fråga varför han aldrig kom på festerna. Han svarade med blicken sänkt i glaset: hade du bjudit mig hade jag kommit…
Efter ett par glas till skildes våra vägar återigen åt och jag har inte sett honom sen dess.
Förrän ikväll där han gick gatan fram och såg ensam och tragisk ut. Han såg inte längre ut som den vackre man som en gång i tiden talade med passion i rösten om livet och om vikten att alltid vara konsten trogen. Jag var den som svek först. Lämnade mina gamla ideal och blev kapitalist, aka säljare.
Jag skäms verkligen vid tanken på att jag blev lättad över att bara se honom genom ett smutsigt spårvagnsfönster. Hade inte klarat av att stå öga mot öga med honom. Inga ord i världen kommer någonsin att förmedla de känslor jag kände. Tårarna brände bakom ögonlocken.
Han verkar ha funnit sin väg i livet och med sig på vägen har han sina bästa vänner; drogerna. //S