Jag vill tacka livet!

Jag tänker verkligen inte bli en sådan hycklare som blir religiös på dödsbädden. Ändå kan jag inte låta bli att vara tacksam för att jag lever. Jag höll på att bli påkörd av en bil imorse. Det ironiska var att jag bara två minuter innan hade tänkt ut en kritisk blogg mot bilismen i Göteborg (jag tänker i text igen, alltså är jag frisk?), när en bil först stänkte ner mig och sedan försökte preja mig av cykelvägen. Nåväl, det är ingenting man kan dö av. Alla som cyklat eller gått vid Korsvägen vet att det är förenat med livsfara, med alla bilar, bussar, spårvagnar, cyklister och, inte att förglömma, alla gångtrafikanter. Försökte ta mig över från Södra vägen till Mässan och att komma över första gatan gick bra (naturligtvis så saktar inte bilisterna ner förrän de är en meter ifrån en men det är en vanesak). Men inte nästa övergång. Precis när jag cyklat ut en meter i gatan kommer en bil i hög fart. Som vanligt så var jag beredd på att snabbt svänga till vänster om inte bilen saktade ner och den inkompetenta chauffören saktade inte ner förrän dess det var alldeles försent och han fick panikbromsa och jag i sista stund hade slirat åt vänster, precis som planen alltid är. Om jag inte hade varit en sån käring och alltid har pappas (en hygglig kille den där pappa) ord klingande i huvudet: Lita aldrig på någon annan än dig själv i trafiken, så hade jag legat död på en bår nu. Men jag blev aldrig rädd, bara förbannand (cool tjej!) Länge leve livet!!!// S