Naiva tankar om livet

Jag kom till insikt igår.
Jag har blivit för gamma!
Sanningen känns.
Med full insikt i problematiken att alla våra läsare, 5 vid senaste räkningen, (jovisst, vår läsekrets har ökat fastän det inte syns på kommentarerna!!!) kommer att tycka, på allvar, att jag är störd i huvudet och jävligt naiv, så ska jag härmed förtälja historien från början:

Har alltid haft ambitionen att bli/vara ett underbarn. Först ville jag vara den yngsta någonsin att vinna OS-guld i min sport. Det var en ganska gulligt med tanke på att de bästa alltid är runt trettio, med inga undantag. Det var precis det jag tänkte på när jag paddlade Hyen runt varv efter varv, när jag trotsade vädrets lagar och höll på att gå till botten tillsammans med tre vänner samma kväll Estonia sjönk, (hemska tanke, vi hade ju inte fått en enda rubrik. Vem, förutom våra familjer, hade brytt sig att en k4 hade sjunkit utanför Nyköping när hela sverige var i chock?) det var nog precis det jag tänkte i samma ögonblick som jag tappade skivstången så att axeln hoppade ur led. Att just den händelsen skulle leda till det faktum att det aldrig blev några medaljer alls, visste jag naturligtvis inte då.

Min andra stora dröm var, ända till igår, att skriva the generationsroman. Ni vet romanen som verkligen fångar oss som är födda på sent 70-tal. Vi som aldrig kommer att få några bra jobb för att vi först var för unga och sedan blev för gamla över en natt.
Hade även en ganska seriös ramhistoria, då. Fråga mig inte nu, för jag kommer aldrig att berätta. Inte sanningen iallfall.

Men vad var det som hände? Kan ju inte ännu en gång skylla på att jag tappade skivstången. Det varuniversitetet sög musten ur mig.
Jag var inte längre yngst, eller bäst.
Bara en i mängden vilket var ohyggligt jobbigt till en början. Efter ett par uppsatser var även mitt kreativa språk som bortblåst.
Jag blev en mästarinna på att skriva akademiskt, torrt och tråkigt.
Det är inte förrän nu när jag börjat blogga (ett stort tack till Jean) som mitt språk börjat livas upp lite igen, men det är fortfarande en lång väg att vandra. Lusten till orden har kommit tillbaka, men det känns fortfarande konstigt att få skriva fritt.
Någon generationsroman kommer det aldrig bli.
Är helt enkelt för gammal för det.
Som sagt; sanningen känns... //S