Brunch

Imorron ska vi ha en catupbrunch med hela det gamla brudgänget från jobbet och jag kunde inte vara mer opeppad. Några enledningar till att varför jag känner så:
1. Alla är stadgade till tänderna och åtminstone två av dem ser ner på mitt singelliv. Det har gått så långt att jag inte längre berättar om mitt liv.
Jag får alltid en otäck känsla att de gottar sig i att jag inte är ihop med någon och det gör mig bara förbannad. Jag kommer INTE att berätta ett skit om någon karl.
2. En har precis fått barn och två är gravida. Det kommer innebära en massa jävla graviditets och barnsnack. Vilket jag är grymt ointresserad av.
3. De pratar alltid en massa skit om jobbet och då går alltid jag och Värmländskan i försvarsposition vilket också är jobbigt.
4. Det finns konflikter och olika grupperingar som gör att vi inte kan prata om vad som helst. Jag kan till och med gå så långt som att vissa hatar varandra, åtminstone hatar jag en av dem. Två älskar jag och två tycker jag bra om när vi är ensamma.
5. Jag blir alltid på ett spydigt och konstigt humör när vi träffas alla och jag gillar INTE den personen jag blir. Försöker att vara snäll och ospydig men det går inte. Det är egentligen den här punkten som är den viktigaste och främsta anledningen till varför jag inte vill träffas; jag trivs helt enkelt inte i deras sällskap.