Små hålor utan själ

Jag ska åka hem till påsk och jag har redan börjat vånda över den resan. Jag tror att alla som kommer från mindre ställen förstår vad jag menar. Men för er som växt upp i en storstad, J, så ska jag förklara mig eller rättare sagt bekräfta en del myter:
Att alla känner alla är inte en överdrift. Alla bara inte känner alla. Alla vet vem din man är otrogen med, hur mycket du har på ditt bankkonto och att du fått sparken, allt innan du vet det själv(nej, J det är inte vårt jobb jag pratar om nu fastän det ter sig som en småstadshåla allt som oftast) (varför envisas jag med paranteser som i sex år på universitetet har vägrat lämna in ett grupparbete om klåparna jag skrev det med hade skrivit paranteser istället för att kommatera meningen??? hemskt är det!!!).

Jag var livrädd efter varje lördagskväll på folkan att någon som kände mamma eller pappa varit vakt eller varit med i gruppen "föräldrar på bruket" och sett mig rumla omkring i en hembränntdimma. Eftersom jag aldrig klarat av att dricka öl, och det finns en tid då cider = astrakan och smakade skit, så var det enda alternativet för mig och min kompis Markus att dricka hembrännt. Rädslan för att föräldrarna skulle få reda på att jag varit full försvann någongång på tisdagen då vi började planeringen inför nästa lördags festande. Det var ett rysligt sjå. Vem kunde fixa spriten? Vem hade busskort och kunde åka till Gävle och hämta spriten hemma hos Annikas syster som kände en kille vars morbror brände hemma? Men det var ingen som skvallrade för mamma och pappa att jag rumlade omkring på folkan.

Jag klarade av det helt själv. Däckade nämligen på en av toaletterna så att mina kompisar var tvungna att använda mynttelefonen i foajen och ringa hem till mamma (ja, det fanns även en tid innan mobilerna blev ett faktum i varje fjortis handväska). Så in på folkan kom mamma och pappa och ledde ut mig och hem till 90sängen. Att jag hade ångest när jag vaknade upp efter den fyllan behöver väl inte nämnas.

Nu går jag på folkan en gång varje år, på juldagen. Då ses vi igen alla brudarna i mitt gamla gäng och allt är som vanligt, förutomdet hembrända. Några veckor innan jul bestämmer vi oss för att det är för mycket ångest att gå dit men väl några dagar innan beställs det biljetter. Förra året var inget undantag men då bestämde jag mig inte förrän kl 20.00 att det kan inte gå en juldag utan ett besök på folkan, vilket jag inte ångrar för fem öre.
Väl framme så ska det pratas med alla man inte sett sedan förra juldagen. Det ska resumeras vad som hänt i livet sedan sist. Och det är väldigt roligt. Men bara de som man verkligen bryr sig om, ca 1 promille av alla man måste le och säga: ja, jag trivs i Göteborg. Nej, jag har inga planer på att flytta hem och ja, jag hittar för det mesta hem fastän det är så stort och nej, jag är inte på Liseberg varje dag. Samtidigt för man ju fråga dem: -Hur många barn är det nu du har? Jaha, de är tio, åtta och två. Med två olika pappor , där ser man. Nej, jag vet att du inte "är så mycket för" att plugga och ja, jag har varit färdig i två år. Ja, jag trodde också ett tag att jag skulle plugga hela livet. Så du har köpt ett nytt hus? Oj, det var inte farligt dyrt, då kostade min förra lägenhet i förorten mer. Ja, man tjänar ju på att bo på ett mindre ställe.

Det bästa exemplet på hur Hoforssyndromet är min tremenning Ika. Hon har btytt väldigt mycket för mig under uppväxten och snygg som få. hon tog mig under sina vingars beskydd när jag, lite för ung, fick var med damlaget i innebandy. Backstjärna i vårt lag och såklart tillsammans med en av de bästa forwarderna i "bruketsstolthet" hockeylaget.
De fick två barn tillsammans innan de skilde sig och hon fick köpa ut honom från huset. Nu har hon skaffat sig en 10 år yngre kille och de har såklart också barn ihop.
Det är så det blir om man inte lämnar hålan. Men som tur var tog jag mitt pick och pack och lämnade Hofors när jag skulle börja på gymnasiet och numera åker jag bara tillbaka till påsk, midsommar, en stund på sommaren för att tillbringa tid i mitt paradis; min sommarstuga och till jul.
Det är tillräckligt nog! //S