Spriten, ångesten och döden

Vaknade 7 idag med och hade fylleångest.
Varje gång jag pratar med Mannen med gitarren så är vi rörande överens om att nu har vi druckit vår sista droppe med alkhol (sprit la jag av med för flera årsedan, blir bara aggressiv och alldeles för full).
Spriten drar ner oss och ger iallafall mig ångest som håller i sig framåt måndag kväll (den brukar vara borta efter boxpasset). Oftast har jag även gjort något som gör mig extra illamående. Det behöver inte vara de stora sakerna som att hångla med gamchefen eller bli alldeles för full på julfesten när ens föräldrar är hemma och sover i bäddsoffan i vardagsrummet när en viss fröken försöker obemärkt smita in och dra av stövlarna lite käckt, utan att ramla i hallen.
Nej nej, det räcker numera att bara ha en helt vanlig AW för att jag ska ramla dit på ångesten.
Jag tror också att alla hatar mig när jag vaknar efter en fylla. Jag vet oftast inte varför men något har jag säkert gjort som fått mina vänner att vända mig ryggen (sjukt, för jag vet ju att världen slutade kretsa kring mig samma dag jag fyllde 22). Inget är lika skönt som att ringa sina vänner på lördagförmiddag och höra att även de har lite ångest och kanske inte minst allt ordagrannt.
Sen finns det ju de riktiga painen, de som alltid ska envisas med att berätta för en dagen efter hur pinsam man var, bara för att de själva satt i ett hörn och smuttade på samma glas med vatten hela kvällen. Jag vill inte höra! Lämna mig ifred med min ångest.
Att vara en spontan person är inte alltid lika praktiskt. helst inte om spontaniteten upphöjs till 10 efter varje glas med vin som rinner ner. Man ångrar sig så lätt efteråt...
Ska även ta tillfället i akt och be alla om usäkt som jag betett mig konstigt, pinsamt eller varit allmännt jobbig mot på fyllan, förlåt!

Men nu ska jag faktiskt ingå en packt med Mannen med gitarren om att inte festa, iallafall, på ett par veckor. Men ett, eller kanske två, glas vin räknas som vanligt inte...//S