katt bland hermeliner

Efter att ha läst mina egna bloggar har jag insett att jag är utvecklingsstörd!!!

Här kommer den utlovade historian om min första (kanske sista) midsommar med svärföräldrarna. Det är lite som hämtat ur någon knepig fars.

Jag kommer till Borlänge en solig sommardag, kysser min pojkvän blygt på perrongen och känner (läs:tvingar mig själv att tro), det här kommer gå bra!
Jag har alltid fått ont i magen av att träffa mina pojkvänners vänner och familj, rädd för att bli sedd som en bindgalen, tjock toka som kanske inte riktigt passar in.

Dagen innan midsommarafton tillbringas i horisontellt läge med mannen jag inte sett på några månader. Morgonen gryr, vi går nykära hand i näve ner mot bruket där midsommarstången ska resas, saker köpas och lekar ska lekas.
Jag träffar för första gången hans mor och far vid ängen och tänker vilka härliga människor.
Vi beger oss mot deras hem för att äta den sedvanliga matjessillen, potatisen och gräddfilen. Suparna dukas fram, ölen tar aldrig slut och nervös som jag är så väljer jag att för en gång skull ta det väldigt lugnt med spriten.
Hans föräldrar väljer däremot att ta det mindre lugnt.
Efter bara några timmar har alla barnen flytt huset, hans mor sitter och gråter i köket och hans far ramlar naken (spritt språngande TOKNAKEN) runt i hela huset på jakt efter en toalett.

Jag kommer aldrig, ALDRIG mer vara nervös för att min neurotiska familj ska skrämma bort min Andy.

Kram

//J