Hallongrottor i all ära

Jag har ofta fått skäll av vänner, för att jag kan vara en smula rabiat när det gäller utdelandet av pamfletter från diverse partier, som jag vet jag inte håller med. När jag var yngre tog jag det mer eller mindre som en förolämpning när något parti till höger (eller snett ner/upp till höger) ville dela ut saker/prata med mig om deras politik. Jag bröstade upp mig med min lilla röda stjärna på slaget och mer eller mindre skrek NEJ och lämnade en förvånat gapande människa bakom mig när jag surt rusade iväg till min studiecirkel med ung vänster. Man gör många dumma saker som ung.
Nu förtiden är jag kanske något mer vuxen i mitt bemötande men ändå lika bestämd, jag ler vänligt ruskar på huvudet eller säger helt enkelt nej tack. Ungefär likadant som jag alltid har behandlat religiöst pack när de försöker prata med mig om deras andlighet och hur mycket det hjälpt dem i deras liv, jag har helt enkelt frågat dem, ser jag olycklig ut? Ser jag sökande ut? Ser det inte ut som jag redan bestämt mig? De släpper en genast och fortsätter sitt letande.

Och det är den sista frågan som jag alltid (starkt troende på stereotyper) frågat mig när dessa politiska missionärer ska snacka upp mig. SER DET INTE UT SOM OM JAG REDAN HAR BESTÄMT MIG?!?


Min underbara där hemma hade en gång bilden av mig att jag satt hemma i en kpml(r)-tshirt med snus under läppen läsande proletären och skrikandes över världens orättvisor.

Jag skriker fortfarande men jag har sedan länge saknat partitillhörighet. Jag röstar lite olika varje gång bara för sakens skull, jag har aldrig struntat i att rösta eller ”röstat blankt”.

Jag röstar därför finns jag?

//J