Sjuk, trött och less

Jag måste erkänna att jag är väldigt deppig idag. Är förkyld och satans less på livet. Har börjat med en rejäl rockad i min lägenhet. Jag brukar flytta när jag känner så här, men med det lånet jag dras med just nu måste jag finna ro i något annat. Det blir inte bättre för att jag byter stad eller som på senare tid byter stadsdel. Så nu är det hallen som ska få sig en ansiktslyftning.

Killar och kärlek innebär bara problem för mig, därför ska jag lägga ner det med. Orkar inte känna efter vad jag tycker och orkar definitivt inte med det destruktiva kompisrelationen jag har varit i de senaste veckorna. Jag har förstått att han inte känner likadant för mig som jag för honom och därför måste vi sluta träffas. Desto mer vi träffas desto mer tycker jag om honom och det kan inte fortsätta. Jag blir bara ledsen och deprimerad. Har inte gråtit så mycket på flera år som jag har gjort sedan jag lärde känna honom.

Brunch del 2

Nu är brunchen avverkad och det gick mycket bättre än vad jag kunnat tro. Visst, det pratades nästan bara graviditet, förlossning eller nyfödda bebisar men det var ändå en rätt trevlig stämning. Lyckades ändå få in ett par riktigt elaka kommentarer. Orkar inte att det kan skojas rått från det ena hållet om jag inte får vända på myntet.
Hoppades på att få trycka till både angående jobb och pojkvänner men situationen uppstod aldrig. Det var kanske tur för världsfreden.

Brunch

Imorron ska vi ha en catupbrunch med hela det gamla brudgänget från jobbet och jag kunde inte vara mer opeppad. Några enledningar till att varför jag känner så:
1. Alla är stadgade till tänderna och åtminstone två av dem ser ner på mitt singelliv. Det har gått så långt att jag inte längre berättar om mitt liv.
Jag får alltid en otäck känsla att de gottar sig i att jag inte är ihop med någon och det gör mig bara förbannad. Jag kommer INTE att berätta ett skit om någon karl.
2. En har precis fått barn och två är gravida. Det kommer innebära en massa jävla graviditets och barnsnack. Vilket jag är grymt ointresserad av.
3. De pratar alltid en massa skit om jobbet och då går alltid jag och Värmländskan i försvarsposition vilket också är jobbigt.
4. Det finns konflikter och olika grupperingar som gör att vi inte kan prata om vad som helst. Jag kan till och med gå så långt som att vissa hatar varandra, åtminstone hatar jag en av dem. Två älskar jag och två tycker jag bra om när vi är ensamma.
5. Jag blir alltid på ett spydigt och konstigt humör när vi träffas alla och jag gillar INTE den personen jag blir. Försöker att vara snäll och ospydig men det går inte. Det är egentligen den här punkten som är den viktigaste och främsta anledningen till varför jag inte vill träffas; jag trivs helt enkelt inte i deras sällskap.

Tillbaka på ruta ett!

Jaha, då var jag tillbaka på ruta ett igen. Igår, precis efter att jag hade skrivit, kom han in på msn. Sedan pratade vi oavbrutet i två timmar och han skickade en massa bra musik. Han åkte hem idag och vi har redan hunnit höras. Saknar honom! Vill int!
Såg vår gamla basist idag när jag var på Pustervik och såg Last day of april. Han var citat: ihop med ett sockervadd, slut citat. Han är den mest korkade person jag någonsin har stött på.
Vad tråkigt det är när folk inte svarar på ens sms. // Stein

Tillbaka!

Ja, det är sant. Blev så trött på att det var en massa obehöriga som läser min andra blogg så kom Jean på att vi kan skriva här också. Har inte kunnat skriva det jag egentligen vill på väldigt länge och det är väl det som är meningen med en blogg. London fungerade bra somkomma-över-rockstjärnan-resa känner inte alls lika mycket för honom nu. Han var inte ens lika snygg idag. Bra att han ska åka hem i helgen och inte komma tillbaka förrän på onsdag. Det ger mig mer tid att tänka på annat // Stein

Stein dosen´t live here anymore

Skulle ju bara träna

Skulle bara fixa pass och sen gå och träna men hamnade på krogen och kom hem elva. Vad som hände? Var som vanligt inte så svår övertalad. De duktiga brudarna gick hem redan sju...
Medans jag och Jean var tvungna att vara ute en "stund" till. Det kändes bara så vemodigt att gå hem. Som att sätta punkt för något. Något som inte varit men som fortfarande är.

Hur blev passfotot då? Jorå, föredrar man en brud med huvudet på sned som ler arrogant in i kameran så är jag helt rätt. Eftersom man inte längre får le i kameran så får sådana som jag, som inte riktigt kan ta att jag ser SUR ut när jag är "vanlig", det väldigt svårt. Därför försökte jag le men det godtogs inte av den trevlige killen som, för övrigt tyckte att jag var "jättesöt". Huruvida de får ligga mycket eller ej de som jobbar på passcentralen, det vill jag ha osagt, men för mig fungerar det helt tvärtom. Jag vill hellre att man skrattar åt mig, kanske inte lika rått som till pingvinbilden...hahah skojade bara, än att bara säga, överslätande, att det är bra. Hemskt!
Har haft en väldigt rolig stund tillsammans med Jean nu ikväll, där många viktiga saker ventilerats. Känns otroligt bra,
Nu, dags för sängen....//S

Damn, I wish I was a lesbian

Om det fanns någon logik i den här världen skulle den här texten handla om den underbara Jake Gyllenhaal och hur mycket jag önskar att han vore min. Men nu är jag, tro det eller ej, så pass redig, att jag vet att Jake och jag aldrig kommer att bli vi.
Jag vet också att det aldrig kommer att bli jag och Jean och därför måste jag skriva den här kärleksförklaringen till henne, fastän hon så väl vet att jag aldrig skulle kunna sätta ord på det själv, utan behöver lite hjälp:

We talk about friends and we talk about records, talk about life andwe’ll talk about death, and we dance in the living room, dance on thesidewalks, dance in the movies, dance at the festivals, dance, dance
No men ever really dance like this
Damn! I wish I was a lesbianDamn! I wish I was a lesbianDamn! I wish I was, and that you were, too So I could fall in love with you.
Why don’t, why don’t I fallWhy don’t I just fall in love with you

Just så känner jag, oftast, åtminstone tre gånger i veckan.
Och när jag hör den låten tänker jag alltid på henne. Men hon tänker på mig när hon hör den här:
With a sampled heartbeat and a stolen soul
I sold my songs to have my fortune told
and it said: "you should know that love will never die but see how it kills you in the blink of an eye"
I know of love as a hot white light that knocks you down and then leaves you dry
oh, how can it be, sweet mama tell me why
why all love's disciples have to wither and die
please sister help me, come on, do what you should
please give me something, I’m not doing so good
I’m gone, done wrong, is there nothing you can say?
please sister help me I'm not feeling OK
give me belief that my time will come
and a toll-free helpline if I find someone
but she said: "you gave away what you never really had and now your purse is emptyI can see why you're sad"
oh, please sister help me, come on, do what you should
please give me something, I’m not doing so goodI’m gone, done wrong, is there nothing you can say?please sister help me, can you make me feel OK...
so if it's true that love will never die then why do the lovers work so hard to stay alive?, sweet mama, please just send me a man'cause I'm gone, gone... is there nothing you can give?please sister help me, I just need some love to live just a little love to live and a little love to sing.

Det är faktiskt omtänksamt och sorgligt på samma gång//S

Våga Vägra Mediehysterin

Läser i senaste numret av Bon att författare har blivit allt snyggare. Att det, enligt Horace Engdahl bland andra, är lättare att bli marknadsförd om man har en vacker yta. Ytligheten är tillbaka. Vem hade kunnat ana det med alla dokusåpor och livsstilsprogram på tv och reportage i pressen som berättar hur vi ska se ut för att vara riktigt inne.
Jag har vänner som på allvar tycker ungefär följande:
Att man måste bry sig om sitt utseende innan man går utanför dörren annars får man skylla sig själv att man blir glodd på. Det är ett faktum att man blir dömd för sitt utseende och man kan väl förvänta sig att alla åtminstone slänger ett getöga i spegeln innan de går ut.

Tom jag vet att man blir dömd efter sina kläder, hår, smink etc. Men jag har iallafall ambitionen att motverka den här ytligheten. Vi kan inte bara ge upp och låta mediefieringen ta över våra liv och bestämma hur vi ska tycka och tänka.
Mannen med gitarren klär medvetet ner sig för att han vill inte att människor ska döma honom och få förutfattade meningar. Så cyniskt vill inte jag leva. Jag vill inte behöva tänka varje dag vad jag signalerar. När jag och MMG pratade om vad kläder signalerar frågade jag vad jag stod för. Han svarade blixsnabbt: -Rock!-Varför då? undrade jag. -Du har en svart huvtröja, svarta jeans och converse på dig. I så fall är jag en cowgirl idag och lyssnar på country, coolt…

Och nu har ytligheten alltså även kommit till litteraturen. Trodde faktiskt att det var en bransch som skulle få hållas utanför (snart får jag väl sparken som telefonförsäljare också för att jag är för ful…) hysterin. Vem fan bryr sig hur en författare ser ut? Ingen förutom de som marknadsför dem och det vet vi hur fixerade de är (fördomar på hög nivå). Hade tänkt sitta på min kammare och skriva den stora romanen (se tidigare inlägg) men nu får man hoppas att redaktören är blind så att manuset inte refuseras redan på första mötet.

Så Våga Vägra Mediehysterin //S