Kärleken

Då ska jag väl en gång för alla beröra det här otäcka ämnet då. Har smitit länge nog. Men det är nog faktiskt dags nu.Vet inte rikitgt hur jag ska börja.
Tror att det här blir en bra sammanfattning: Jag är rädd för kärleken.Inte lite halvskraj så att jag kan skutta iväg på dejter bara för att "känna" på personen ifråga. Nej, nej jag är helt enkelt livrädd. Kommer aldrig ens till dejtingstadiet. Innan dess har jag redan kommit på 10 000 anledningar till varför jag inte vill träffa personen igen ( fula skor är en av mina bra anledningar).
De gånger jag ändå träffar på en trevlig karl och går med på en och annan dejt så ska det alltid gå så jävla fort. Innan jag ens har fattat att jag har en ny post i min mobil så ska man göra det ena och det andra, känna si och känna så.
Jag springer med och försöker så gott jag kan bli kär. Sen efter en vecka eller två så kommer det: det går lite väl fort det här. Vi kanske inte ska ses så mycket. Det är bättre om vi tar det lite lungt. Eller om jag har tur: Jag tycker om dig men inte på det sättet.
Tack så jävla mycket att jag fick en syl i vädret! Tack för att du lyssnade på mig när jag försökte säga det tusen gånger.
Jag har försökt att bli kär. Har verkligen gett ett gäng killar en chans men jag är så seg att när jag kommit fram till för eller mot så har de redan tröttnat, oftast, på grund av min kylighet ( läs: vånda).
Jag gillar heller inte att "prata ut" om känslor. Så jag finner oftast ett sätt som gör att killarna "dumpar" mig istället. Det känns på något konstigt sätt bättre då.Det går helt enkelt inte. Jag blir inte kär. Vet inte hur man gör eller hur det ska kännas. Visst, jag kan bli förälskad men det går över precis lika fort som det kom, och oftast är det i en låt eller en film på bio, eller mina söta gudbarn. Men inte i någon karl.

Mina vänner frågar mig vad det värsta är som kan hända. Svaret är: att bli dumpad.Hur kan jag som är mol allena vara mest rädd för att bli dumpad. Men jag är såklart rädd för att öppna mig och sedan bli trampad på. Att bli sårad och förödmjukad. Att stå där med pattarna i mangeln som M skulle ha sagt.

Jag har insett att jag kommer att leva mitt liv i stillsam ensamhet.Det är inte mer med det// S