Kontrollfreak

Jag har aldrig tänkt på mig själv som ett kontrollfreak. Trodde i min enfald att alla ville ha samma kontroll över saker och ting som jag själv. Men så är tydligen inte fallet. När jag tänker tillbaka på mitt liv så har det alltid sett ut så här. Jag har bara trott att jag har högre krav på mig själv än andra. Har alltid haft prestationsångest och jobbat hårt för att upprätthålla fasaden för Fröken Duktig.
Det ter sig säkerligen som arrogant i mångas ögon att inte lita på andra. Men det är inte det som är problemet. Jag tror inte att det är bara jag som klarar av att göra de här sakerna. Det känns bara bättre om jag har koll...
Exempel ur verkligheten:
Jag och H beställde biljetter till cardigans redan innan jul. Just den dagen då biljetterna skulle hämtas ut så stod det en hockeykör och sjöng: slut på kontot. Så jag kunde inte lägga ut pengar för H:s biljett. Så bokningsnumret messades ner till Malmö och helt plötsligt låg ansvaret på h istället, hemska tanke... Men det gick ba. Kanske pga att jag ringde och påminnde henne om deadlinen flera gånger, vad vet jag. Sen drog det ihop sig till veckan innan konserten och jag kunde inte hitta biljetterna någonstans ( har vanligtvis en eller högst två ställen där "viktiga" saker placeras). Ringer med gråten i halsen till H på jobbet och frågar har du möjligtvis Cardiansbiljetterna? Ja, minns du inte det?, säger hon spydigt. Jo, ja lite... Men jag slappnade i ärlighetens namn inte av förrän biljetterna var på plats här i Götet ( och visst påminnde jag henne även inför packandet).
Det är likadant när jag och ML går på bio. Jag måste ha ahnd om biljetterna under den timmen från det att de hämtas ut till dess de rivs. Litar jag inte på mina vänner? Jo, till viss del gör jag det...Skämt å sido, jag vet inte varför jag tror att jag är bättre på att hålla reda på saker och ting. jag är ju uppenbarligen slarvig. Annars skulle det inte fastna stenar under fötterna på mig när jag går genom hallen...
Javisst, det går till överdrift. Det har det alltid gjort. Jag fick, liksom de flesta flickor, ätstörningar. Men jag fick mina redan i sexan (idagens samhälle är det inget konstigt. Nu vet de flesta treåringar vad banta är. Men det är en annan diskussion en annan gång) och visst Fröken Duktig svalt soch spydde sig till den perfekta kroppen. En kropp som då bara var fet och äcklig i mina ögon. Jag tävlade i kanot på den här tiden och det sjuka är att prestationen alltid höjs i början. Ju smalare jag blev desto bättre presterade jag i kanoten.
På jobbet gick flera av tjejerna i höstas med i viktväktarna och eftersom även jag tjatade om min stora mage och feta lår försökte de få med mig. Men jag sa nej. Livrädd för att ännu en gång komma in i hetsätningen och svälten. Men tillslut kunde inte ens jag blunda för hur illa mina kläder satt så jag följde med. Örfilen jag fick av vågen kommer att förfölja mig resten av livet. En fruktansvärd upplevelse. Den fick mig att verkligen vilja göra något åt saken så jag började att följa programmet till 100% och det gick bra 2,5 kg första veckan och sedan har det rullat på eller av... På jobbet är de flesta imponerade av min målmedvetenhet. Det de inte vet, förutom att jag är en talang när det gäller att banta, är att jag njuter av att kunna kontrollera min kropp, igen. Skillnaden är att nu är det på ett hälsosamt sätt. Har aldrig ätit så mycket i hela mitt liv som just nu.
Det borde ju vara naturlogt för mig att säga att jag dricker inte för jag gillar inte att tappa kontrollen. Men faktum är att när det kommer till sprit så tappar har jag inga som helst problem att släppa kontrollen, pinsamt nog. Det är på den punkten jag borde leva mer som jag lär.
Nu måste jag läsa DN har hela veckan oläst och det går inte att slänga dem utan att ha läst dem, eller hur? //S